Några tankar från en halvdansk vänsterpartist.

Några tankar från en halvdansk vänsterpartist.

När man står inför ett val där man antingen kan välja ett samhälle där man hjälper de svaga och sjuka på bekostnad av de starka och rika eller att hjälpa de starka och rika på bekostnad av de svaga och sjuka anser majoriteten av svenska folket att det senare valet är det bästa.
Sverige har blivit ett samhälle där egoism är större än gemenskap.
Socialismen verkar inte längre vara det självklara valet för detta land.
Att få några hundralappar extra i månaden verkar väga tyngre än att behålla företag och sjukvård i statlig ägo.
Att A-kassan har blivit dyrare samtidigt som ersättningen minskat har tydligen ingen betydelse.
Att man är så fokuserad på att få fast de som fuskar med bidrag att man tvingar ut sjuka i arbetslivet är tydligen helt acceptabelt.

Det känns som om Sverige går i samma riktning som det land som vi tidigare älskat att hata, USA, med sänkta skatter, utförsäljningar av statliga bolag och införandet av gräddfiler till sjukvård för dem som har råd.
Vi har dessutom lyckats rösta fram vår alldeles egna Bush jr två gånger i rad för att efterapa USA ännu mer.

Det känns som om den Svenska socialdemokratin är ett minne blott och endast kommer att leva kvar i våra minnen och återberättelser när vi för våra barnbarn berättar om hur Sverige för länge sedan var ett land där man verkligen brydde sig om och tog hand om varandra, när ordet solidaritet verkligen betydde någonting.

Men, vad vet jag...

Jag är ju trots allt endast en naiv, halvdansk vänsterpartist.